Resesidorna

Paris

Mitt resande kom egentligen inte igång förrän sent i livet. Jag flög första gången när jag fyllt tjugo och den resan hade som mål den stora staden Paris, som jag redan besökt något år tidigare, då som tågluffare. Paris kom jag att återvända till många gånger bl.a. under en vådlig lifttur tillsammans med en tjejkompis. Då på 70-talet kunde jag göra mig förstådd på franska, men tyvärr klarar jag inte längre det. Spanskan har tagit över.

Italien, Grekland och Jugoslavien

Ännu en gång blev det en tågluff innan jag blev för gammal. 1982 gick resan med en kompis till Bologna, Venedig, Rom, Capri, Taranto och Brindisi i Italien, Pireus, Aten och Mykonos i Grekland och Sarajevo, Belgrad och Zagreb i dåvarande Jugoslavien. Föga anade jag då att jag skulle komma att bosätta mig i Italien eller att Jugoslavien skulle slitas sönder av hemska inbördeskrig.

USA och Mexico

År 1985 korsade jag Atlanten för första gången, på väg till min lillasyster som var utbytesstudent i en liten stad norr om Chicago. Efter att varit hos henne åkte jag ensam vidare och korsade USA med buss från Chicago och västerut till San Francisco. På vägen stannade jag upp i Denver och Salt Lake City. Från San Francisco styrde jag kosan söderut och promenerade över gränsen från San Diego till Tijuana i Mexico. Med mexikanska bussar av mycket sämre kvalitet än de amerikanska, åkte jag så österut till Yucatánhalvön. Städer jag besökte var Mazatlán, Mérida, Oaxaca och Palenque. Flyget hem gick flera veckor senare från Mexico City. En vecka efter jag landat på svensk mark skedde en av de värsta jordbävningarna i Mexicos historia och jag såg på TV bilder från de delar av Mexico City där jag promenerat, ligga i ruiner.

Chile och Argentina

Två år senare, 1987, flög jag åter igen över Atlanten, men nu betydligt längre söderut. Resan gick till vinterns Chile och Argentina, en äventyrlig färd full av erfarenheter. Som tidigare åkte jag iväg ensam men hade avtalat med chilenska kompisar i Sverige att jag skulle få bo hos deras familj i den vackra staden Viña del Mar. Där bodde också R, en några år yngre tjej som för tillfället gick arbetslös. R och jag var ute på alla möjliga mer eller mindre farliga upptåg i diktaturens Chile. Vi liftade även söderut till ön Chiloé och upplevde ett helt annat Chile än de stora städernas. Platser jag hann besöka var Valparaíso, Santiago, Puerto Montt och Ancud. Med saknad i hjärtat lämnade jag Chile efter åtta veckor av äventyr och möten med vänligt sinnade människor och tog ett flyg till Córdoba i Argentina. Egentligen skulle jag tagit en buss över Anderna, men det hade fallit så mycket snö så vägen var stängd. Även i Argentina bodde jag hos vänners vänner och såg alltså landet med andra ögon än den vanliga turistens. Mest tid tillbringade jag i Córdoba och La Plata. Två veckor senare flög jag hem från Buenos Aires. Hemma igen började jag förberedelserna för min riktigt långa resa, den till Nicaragua som kom att vara i tre år.

Nicaragua, Costa Rica, Guatemala och Mexico

Medan jag var bosatt i Nicaragua hann jag också med att besöka grannländerna. Om Costa Rica-besöket kan du läsa i ett av mina brev hem. De två resor jag gjort till Guatemala har endast haft som mål den eviga vårens stad, Antigua. Första resan dit skedde när jag var gravid med min äldsta pojke och det var underbart att lämna den tropiska värmen i Nicaragua för det betydligt svalare klimatet i Guatemala. Den andra resan dit blev årsskiftet 1992/93 då vi från Italien for till både Nicaragua och Guatemala. 1990 for jag och en annan volontär från Nicaragua till Mexico för att inhandla läroböcker till de nicaraguanska skolorna. Det kan du läsa om i ett annat brev hem.

Italien, Spanien och Danmark

Efter Nicaragua blev det nästan sju år i Italien innan jag återvände till Sverige. Numera sker de flesta resorna tillbaka dit. Fast sommaren 2000 tog jag äldste sonen med till Barcelona innan vi landade i Italien. Framöver lär det också bli en hel del resor till Köpenhamn, eftersom mina pojkars äldsta kusin (italienska) har flyttat ihop med en dansk hon träffade på IKEA i Milano. Fast det är väl knappt jag kan räkna Köpenhamn som utlandsresa - resan dit tar numera en timme. Vi blev ju sommaren 2000 anslutna till Danmark med Öresundsbron.