Orkan, krig, inflation och visumproblem

León, söndag kväll, 30 oktober 1988

Hejsan mamma lilla!

Ja, vi överlevde orkanen även om det var väldigt oroligt ett tag innan vi fick reda på att den förvandlats till ett tropiskt oväder och därmed att vindhastigheten minskat ordentligt. Över León for den förbi på söndag morgon. Det blåste ordentligt, vilket det nästan aldrig gör här annars, och regnet strömmade ner och gatorna förvandlades till floder. På vissa ställen i stan gick vattnet upp till bröstet. Vårt hus klarade sig bra, det var bara i köket som det regnade in, ungefär som en fin dusch. Strömmen försvann på söndagsmorgonen. Eftersom vi sen några månader tillbaka inte har lyckats få tag i gas till spisen, så har vi använt en liten elektrisk kokplatta, som förstås inte fungerade nu. I stället så satte vi upp en grill som eldas med kol. Förstås fick vi elda inomhus, men vid öppet fönster. Det var riktigt mysigt att koka morgonkaffet över glöd inomhus.

Redan på lördag förmiddag blev alla utlänningar kallade till 'Casa de Gobierno', dvs. regeringshuset här i León, där vi blev informerade om situationen och vilka åtgärder som var vidtagna. Då var det fortfarande osäkert vilken väg orkanen skulle ta, men man hade med i beräkningarna att den kunde gå över León, vilket ju också stämde. Det kändes allt lite kusligt och overkligt när vi insåg vidden av vad som kunde hända. Men som tur var så minskade orkanens styrka ordentligt när den befann sig i trakten av Managua. På söndag kväll var allt som vanligt hemma hos oss igen.

......

För tillfället står dollarkursen på 1300 córdobas, men den har säkert hunnit fördubblats innan ni kommer hit. Den här veckan har vi haft två höjningar, i onsdags från 855 till 1000 och igår till 1300. Det går undan med inflationen. Idag var vi i Poneloya och badade och sen åt vi lunch på en restaurang där. Jag åt 'camarones empanisados', dvs. panerade räkor. Det kostade 1500 córdobas! För utlänningar är allting väldigt billigt. Mina arbetskamrater har en månadslön på drygt 20 000 córdobas!

......

Jag har tidigare skrivit om att vi skulle kunna åka till Bluefields på Atlantkusten och vidare till Corn Island, men som du har sett på TV så finns det inte mycket kvar där efter orkanens framfart och jag tror att det kanske kan vara svårt att åka dit även i januari eftersom allt måste byggas upp igen och det första man måste göra är att ordna för befolkningen och inte för turisterna. Det kommer nog inte att finnas hotell klara i januari.

Det är faktiskt en fruktansvärd katastrof som skett. Många skördar har totalt förstörts och matbristen kommer att bestå nästa år också. Det lär vara den värsta ekonomiska katastrof som nånsin drabbat Nicaragua och även om hjälpen strömmar in från alla håll och kanter, så kommer det inte att räcka till. Mitt i all ödeläggelsen fortsätter contras sina attacker. Här om dan attackerade de en ambulanstransport och idag läste jag i tidningen att de beskjutit en liten buss och 9 civila dog och flera skadades, däribland några småbarn. Att ändå inte orkanen kunde blåst bort contras från landet! Förra veckan meddelades att det finns ca 1500 contras inom landets gränser, men att de samlats på Honduras sida de övriga ca 3000. Med de nya miljonerna dollar som Reagan beviljat dem i 'humanitärt stöd' så väntar man sig att de som samlats på den honduranska sidan ska samla krafter för att göra nya attacker. Det är nog början på dem som vi såg igår. Annars har det varit ganska lugnt på sistone, i alla fall när det gäller attentat mot civilbefolkningen, strider med militären pågår väl nästan jämt, skulle jag tro. Och nu går vi förstås och väntar på presidentvalet i USA, som kan betyda otroligt mycket här. Vinner Bush fortsätter väl allt som tidigare, med öppet stöd till contras, men vinner Dukakis kanske det kan bli lite lättare, även om det fortfarande kommer att fortsätta med en ekonomisk krigföring i form av handelsbojkott och även infiltration av landet. Numera är det också i stort sett omöjligt att få visum till USA om man har anknytning till 'fel' sorts organisationer i Nicaragua. E, som kom samtidigt som jag, har en nicaraguansk flickvän, som tidigare studerat i Chicago och för lite sen åkte hon dit igen för att delta i olika solidaritetsaktiviteter med organisationer som stöder utvecklingen i Nicaragua. De hade kommit överens om att E skulle åka dit nu i november och därför gick han till USA:s ambassad i Managua för att söka visum. Han blev nekad och tog sig då till San José i Costa Rica för att försöka på ambassaden där i stället. Det gick inte där heller, så nu ska de träffas i Mexiko.

Representanter från Nicaraguas regering som ska delta i FN:s möten får inte heller visum och kan alltså inte delta i FN:s aktiviteter. För någon månad sen korades Miss Nicaragua vid en av de där hemska skönhetstävlingarna, som anordnas i det här landet. Hon skulle åka till Puerto Rico, som ju tillhör USA, för att representera Nicaragua. Inte heller hon fick visum. Ja, relationerna mellan USA och Nicaragua blir allt mer ansträngda. Och hela tiden har vi hängande över oss hotet om en direkt invasion. Man räknar tydligen med att den i så fall kommer att ske vid Somotillo, i den här regionen. Jag hoppas verkligen att det aldrig blir verklighet, men om det skulle hända tror jag nog att folk här skulle kämpa emot allt vad de bara kan och vi skulle få ett nytt Vietnamkrig, som skulle utarma landet ännu mer. Nog nu, papperet trillar snart av skrivmaskinen. Hej då och kram från Susanne