Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com

Senast ändrad 2006.07.18



Vattentankar


Så självklart för oss, så problematiskt för de flesta på vår jord. Jag vet inte exakta siffror för hur stor del av jordens befolkning som aldrig behöver tänka på att spara på vatten och inte heller på att rena vattnet i hemmet, men jag har på känn att vi inte är så speciellt många på vår blåa planet. Trots att så mycket som 70 % av jordklotet är täckt med vatten så har de allra flesta människor svårigheter att få tag i rent dricksvatten. Så här kan det t.ex. se ut i en liten by på landet i Nicaragua. Åtminstone såg det ut så tills man fick stöd från EU till ett vattenprojekt.

Floden Río Grande

Byn hade i slutet på 1980-talet ca 1000 invånare, de allra flesta barn, spridda på en ganska stor areal runt en strid flod – Río Grande. Strid var den under regnperioden från juni till december. Under torrtiden resten av året var det ibland lite si och så med vattentillgången, men faktiskt så sinade den aldrig. Byn, som heter Río Grande liksom floden, var beroende av flodvattnet för att leva: boskapen tvättades i floden, man tvättade sina kläder och även sig själva, majsen som man senare malde till mjöl tvättades i samma vatten och så hämtade man förstås sitt dricksvatten i floden. Någon annanstans fanns det helt enkelt inte att få tag i.

Byn Río Grande var den sista utposten norrut för mig när jag bodde i landet. Vid floden satt oftast en ung militär och vaktade bron som ledde norrut dit contras höll till. Ni minns dem kanske, de som med stöd från det rika landet i norr ville störta sandinisterna. Nu lyckades ju aldrig detta, även om det rika landet i norr gjorde vad det kunde för att störa vanliga människors liv, bl.a. genom en handelsblockad som gjorde att de industrier (med maskiner från USA) som ännu fanns efter inbördeskriget inte fick reservdelar. Detta gällde förstås också sådana viktiga saker som vattenförsörjningen och elförsörjningen som nästan havererade i huvudstaden, p.g.a. reservdelsbrist. Huvudstaden i Nicaragua heter Managua och har ca en miljon invånare. Staden förstördes efter en jordbävning 1972 och byggdes aldrig upp igen. Vattenbristen gjorde att man fick ta till drastiska metoder för att lösa problemen. Det som främst märktes när man var på besök i huvudstaden var att vattnet stängdes av två dagar i veckan. Olika dagar gällde beroende på var i staden du befann dig. Vad gör man då som boende i staden? Jo, förstås så samlar man vatten! Varje husägare samlade vatten i stora behållare, antingen i slutna system av cement eller helt enkelt i tomma oljefat. På så sätt hade man ju vatten även när det var ransonering.

Tillbaka till Río Grande: Påskhelgen 1989 hälsade jag på i byn och stannade en hel vecka. Det blev en hel del resor dit, men just den här påskveckan minns jag eftersom regnen nästan uteblivit under regntiden och det därför var ovanligt varmt. Normalt ligger temperaturen på ungefär 35 grader vid påsk, men just det här året var det ca 40 grader. Fem grader kanske kan tyckas vara en liten skillnad, men det är mycket, mycket varmare med 40 grader! Och med värmen kommer törsten. Vad gör man då när man inte vill dricka flodvattnet? Jo, som tur var fanns en liten bar dit man precis fått en sändning med Coca Cola och öl. Jag började med Cocan i sällskap med många andra. Törsten måste ju släckas. Men senare i veckan tog Coca Colan slut så jag fick allt övergå till öl och lullade väl omkring i ett litet lagom rus i slutet av min vistelse. Styrkan på ölet var nog något högre än det svenska starkölet.

Men, bybefolkningen då? Hur klarade de sig? Svaret är att de inte gjorde det! Smittospridningen av amöbor och andra parasiter var som ni kanske förstår väldigt stor. Vad händer egentligen när man får i sig alla dessa små kryp? Jo, första tecknet är förstås diarréer och kräkningar. Drabbar det ett litet barn kan det gå riktigt illa, eftersom man torkar ut snabbt om man inte ersätter vätskan som försvinner ur kroppen på alla möjliga håll. Med den tropiska värmen går det ofta väldigt snabbt. Den största dödsorsaken bland barn i Río Grande var diarrésjukdomar. Överlevde barnet så fick det nog ett lite starkare immunförsvar, men de där små amöborna är ena riktiga experter på att kapsla in sig i kroppens organ. De kan sätta sig på levern, njurarna, lungorna eller var de vill. Så småningom lever de upp igen och orsakar ännu mer skada. Nu kallas sjukdomen kronisk amöbadysenteri och den kan man väl leva med ett tag. Magen sväller oftast upp och alltemellanåt är man lite dålig i diarréer, men man kan klara livet hyfsat. Förstås fortsätter man att sprida amöborna till andra om man inte är noga med hygienen.

Toalettbesökens hygieniska krav klarar man inte så bra utan rinnande vatten. Befolkningen i byn grävde oftast en djup latrin och byggde upp ett litet skjul runt den. När gropen var full grävde man en ny på ett annat ställe och så fortsatte det år efter år. Toalettpapper fanns inte utan det närmaste man kunde komma var gamla tidningar. Annars fick det duga med stora blad. ”Tvätta händerna”, tjatar vi på våra barn tills de automatiskt gör det. Men inte gjorde man det i Río Grande. Vattnet man bar upp från floden användes till viktigare saker. Skulle man tvätta händerna fick man allt pallra sig ner till floden. Och när man ändå var där tvättade man hela kroppen. Och så spreds de små illvilliga djuren vidare.

Den familj jag hälsade på i Río Grande var en av de mer välbärgade i byn och bestod av Juancito, Lucía och deras tre barn. Alla hade de på ett eller annat sätt med vattnet fått i sig de små djuren. Minstingen på dryga året, hade en stor, stor mage fylld av amöbor och även flickorna hade fått sin del av parasiter. Men Juancito var i alla fall medveten om problemet och försökte på sitt sätt rena vattnet och dela med sig av sina kunskaper. När han hämtade vatten i floden gjorde han inte som de allra flesta bybor som bara drog en hink eller annat ämbar genom flodens smutsiga yta. Nej, Juancito grävde en grop i flodkanten tills han kom ner till vattennivån. Den här metoden kostade lite mer arbete men Juancito visste att då hade vattnet i alla fall fått filtreras genom ett lager sand och en del av vattnets farligheter blev förmodligen kvar i sanden. När Juancito sen kom upp till sin Lucía bad han henne att koka vattnet, åtminstone det som skulle användas till maten.

Juancito fick tyvärr inte fortsätta att dela med sig av sina kunskaper. Ett år efter mitt påskbesök i byn forslades han på en traktor till närmsta sjukhus där han dog i sviter efter den kroniska amöbadysenterin han haft i hela sitt liv. De små djuren hade förstört hans njurar och lever och han hade antagligen också stoppat i sig alldeles för mycket läkemedel eftersom han en längre tid känt sig mycket dålig. Det finns förstås medicin mot amöbadysenteri, men den är inte vidare trevlig att äta. Man blir ganska sjuk av att äta de starka tabletter som krävs för att ta död på amöborna. Dessutom kommer amöborna igen efter ett tag om man fortsätter att leva som man gör utan rinnande, rent vatten. Juancito blev 40 år och fick aldrig uppleva den dag när vattnet kom till byn.

Ja, vattnet kom så småningom. Min man anställdes för att leda ett biståndsprojekt som initierats av en italienska som tidigare arbetat i byn som sjuksköterska. När hon kom tillbaka till Italien fick hon igång en insamling av pengar som sedan utökades med medel från EU. Man köpte in material till pumpar, rör och annat som behövdes för att Río Grande skulle få sex vattenposter utplacerade på olika ställen i byn. Allt materiel som inte kunde inhandlas i Nicaragua köptes in i Costa Rica, grannlandet. Min man ledde ett otal möten med befolkningen i byn för att bilda ett byråd som skulle ha hand om bygget och det arbete som krävdes för att den färdiga vattentanken skulle ses över med jämna mellanrum.

Snart kunde man se befolkningen dra man ur huse för att gräva ner rör. Man hade anlitat en nicaraguansk ingenjör som kommit fram till att grundvattnet skulle pumpas upp i en stor cementtank en bit utanför byn. Där skulle det renas i den mån det behövdes med tillsatser av klor. Sedan leddes vattnet ut till sex poster där befolkningen fritt kunde hämta sitt dricksvatten. De som ville kunde sedan köpa en ledning in till sitt eget hus. Det var dessa ledningar som krävde en stor arbetsinsats av befolkningen, men det gjordes utan knot och alla som kunde bidrog med arbetskraft. Varenda familj deltog på något sätt. Den stora vattentanken göts på sin kulle och alla anslutningar kopplades ihop.

Lucía vid vattentunnan i sitt hus.

Vi var tyvärr tvungna att resa tillbaka till Europa innan projektet var helt klart. Mitt kontrakt tog slut och vi hade inte längre uppehållstillstånd. Två år senare kom vi ändå tillbaka på besök och fick till vår glädje se Lucía skruva på en kran inne i huset och ut strömmade rent, klart vatten. Men hon var allt rädd att strömmen skulle brytas och hade därför alltid reservvatten i en stor tunna under kranen. Det hände ju med jämna mellanrum att det blev elavbrott och då slutade den elektriska pumpen att pumpa upp vattnet till tanken. Man berättade också att barnadödligheten minskat betydligt sedan vattnet kom till byn. Enda nackdelen var väl att man inte längre träffades vid floden som förut. Nu var man ju inte längre tvungen att hämta sitt vatten där.

Vad vill jag då säga med den här berättelsen om Juancito och hans familj? Jo, dels att det krävs ganska mycket insatser för att vattenförsörjningen ska fungera tillfredsställande, dels att vi här i Sverige är mycket lyckligt lottade och så till sist att man ska tänka till varje gång en stormakt sätter in en handelsblockad mot ett litet land. Det drabbar alltid dem som har det sämst och som inte har några medel att sätta emot. Och så den tekniska aspekten förstås: med rätt anpassad teknik kan man klara de flesta problem. Och man får inte heller glömma de som ska fortsätta efter att biståndsgivarna gett sig iväg.

Om jag blev sjuk? Jodå, trots min försiktighet drog även jag på mig kronisk amöbadysenteri, men blev botad av den hemska medicinen och kunde förstås åka tillbaka till Europas renare vatten.

Susanne 01.04.02




Nicaraguasidorna Nicaraguas historia Nicaraguas geografi Nicaraguas religion
Karta Nicaraguabilder Volontärarbete Breven hem
Andra volontärer Artiklar Nicaragualänkar  
Sverigesidorna Skolsidorna Tekniktankar