Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com

Senast ändrad 2006.07.18







Nicaraguas flagga

Volontärrollen

Vad är det som egentligen driver en människa som har det ganska bra där hon är att söka sig till ett land där allting är okänt och främmande, där det talas ett annat språk och där kultur och tradition är betydligt annorlunda mot vad hon är van vid?
Att sen dessutom försöka göra en insats så att andra människor som man inte känner ska få ett bättre liv, varför gör man det?



Jag tycker det är svårt att ge ett entydigt svar och har försökt analysera varför jag över huvudtaget gav mig iväg. De skäl jag kommit fram till är ganska egoistiska, även om det kan tyckas vara osjälviskt att resa ut som volontär till ett u-land.

För det första tror jag att det var främst äventyrslusta som låg bakom mitt beslut, men även en stor önskan att lära känna andra kulturer och länder. Man skulle kunna tolka det som en flykt från den gamla tråkiga, välbekanta vardagen. Jag ville också bli behövd, efterfrågad för mina egenskaper och kunskaper. En dröm om att tillsammans med andra bygga upp något nytt och bättre fanns förstås också, en önskan om att påverka utvecklingen.

Efter att sandinisterna störtat Somozadiktaturen 1979 försökte man bygga upp ett nytt land med lika möjligheter för alla landets invånare. Hjälpen strömmade in utifrån och bl.a. Sverige stödde utvecklingen i Nicaragua och drevs mycket av principen att ett litet land skulle få möjlighet att utan stormakternas inblandning få chans att utvecklas. Som vi nu vet så lyckades det inte. USA blandade sig i på så sätt att de ville störta sandinisterna genom att hjälpa oppositionen, de s.k. contras, med pengar och vapen. Dåvarande Sovjetunionen gav ekonomiska lån till sandinisterna. Sverige och andra länder i Europa sände biståndsarbetare och materiellt bistånd.

En mycket liten del av Sveriges materiella bistånd bestod av svensk naturvetenskaplig laborationsutrustning på högstadienivå, utrustning som är väldigt vanlig på de svenska skolorna. En svensk lärare anställdes på uppdrag av firman som tillverkat utrustningen. Hon installerade delar av utrustningen och utbildade de nicaraguanska lärarna som skulle använda den. Den svenska läraren blev därefter anställd av SVS (nuvarande Forum Syd) för att under två år fortsätta det arbete hon inlett. Men detta räckte inte utan SVS anställde ytterligare fem svenska lärare som på tvåårskontrakt skulle placeras i var sin region (Nicaragua är indelat i fem regioner på Stillahavskusten) och fortsätta utbildningen av de nicaraguanska lärarna. En av dessa fem lärare var jag och jag placerades i andra regionen med huvudorten León, Nicaraguas andra stad.

Totalt ett drygt tjugotal skolor hade fått svensk laborationsutrustning. I min region endast fyra, skolorna i La Paz Centro, Nagarote, El Sauce och Somotillo. Till att börja med inriktade jag mitt arbete på att utbilda lärarna här, men ganska snart övergick jag till att mer och mer koncentrera mig på de skolor som inte hade någon utrustning alls eller mycket liten. Speciellt engagerade jag mig i att hjälpa lärarna i själva undervisningssituationen. Det resulterade i att jag med jämna mellanrum höll kurser i hur man kunde tillverka egen utrustning av det som fanns i landet och hur man gjorde experiment och demonstrationer i fysik. Kurserna gick till så att jag samlade lärarna i en del av regionen på en skola och att vi under en hel dag gick igenom ett speciellt område i kursplanen. Alla lärarna fick ett kompendium med de experiment vi gjorde och med tips på hur man tillverkar materiel för att genomföra dem. I planering och genomförande av kurserna deltog också den personal som satt som ett slags inspektörer på utbildningsministeriets (MED) regionkontor i León. Senare höll jag också mer teoretiska kurser för dem, efter att de bett mig. Vi planerade också att organisera kurser på lördagar för alla de lärare som inte hade någon utbildning, men valet kom emellan.

De allra flesta lärarna var kvinnor, oftast utan lärarutbildning. Många hade precis själva gått ut gymnasiet och började därefter undervisa det de just lärt sig. Många skolor hade byggts först efter revolutionen 1979, speciellt alla landsbygdsskolorna. En del avlägset belägna skolor hade stora svårigheter att hitta lärare och jag var med om att besöka skolor som bara fungerade till hälften p.g.a. lärarbrist.

Eftersom många lärare inte hade utbildning blev undervisningen ofta bara att läraren dikterade och eleverna skrev av utan att förstå. Man hade ingen tradition med att experimentera utan det blev rent teoretisk undervisning med krav på att kunna utantill det läraren dikterade. Alla de här problemen gällde framför allt landsbygdens skolor.

I León och Chindega, de två största städerna, fanns däremot inte på samma sätt dessa problem. Bl.a. besökte jag en katolsk flickskola som var något av det bästa jag någonsin sett. Det besöket beskriver jag i ett av mina brev.

Den stora skillnaden var alltså mellan stad och landsbygd. Jag tyckte att det var bättre att försöka hjälpa skolorna på landsbygden och därför fick mitt arbete en annan inriktning än vad som var meningen, men det är definitivt inget jag ångrar.

Blev det då så som jag trodde? Fick jag mina egoistiska önskningar tillfredsställda? Jo, det fick jag nog till viss del, även om jag blev väldigt besviken när Violeta Barrios de Chamorro vann valet 1990 och den politiska inriktningen ändrades i en för mig omöjlig riktning. Jag ville ju vara med om att bygga upp en ny skola för alla, en skola som inte skulle få kosta något för eleverna och som alla oavsett samhällsställning skulle få del av. Min dröm krossades och det blev i stort sett omöjligt för mig att arbeta kvar direkt under ett ministerium, som inte alls stödde denna utveckling.

Blev det då kvar något av det jag gjorde när jag gav mig iväg? Ett av skälen till varför Sverige har ett personalbistånd är ju att det ska överföras kunskap och att något ska tillföras landet och bli kvar efter att volontären försvunnit. Jo, jag inbillar mig nog att en del blev kvar efter mig, för trots allt så blev kurserna jag höll en stor behållning för de lärare som deltog. Vid ett besök två år efter jag lämnat Nicaragua, sökte jag upp två skolor som jag arbetat mycket på. Båda hade mottagit svensk laborationsutrustning. På en av skolorna var en del av utrustningen förstörd av termiter, regn och torka. Ingen av de lärare jag varit med om att utbilda var kvar, eftersom de avskedats vid regeringsskiftet och man visste inte hur utrustningen skulle användas eller skötas På den andra skolan däremot ordnade lärarna själva kurser för nyanställda kollegor, eftersom en av dem som följt mig mycket fortfarande var kvar. Utrustningen var dessutom i bra skick och man använde den regelbundet i undervisningen.

Jag tror nog att det var jag som mest vann på det jag gjorde i Nicaragua. Mina erfarenheter därifrån påverkar mig fortfarande i stor utsträckning i det vardagliga livet, alltför mycket ibland. Jag har fruktansvärt svårt för att slänga saker, efter att i tre års tid sparat varenda plastpåse jag kom över. Ofta, ofta reagerar jag på allt som bara slängs utan tanke på att det kan användas igen. Och förstås måste jag ibland rensa ut allt som samlas på hög här hemma, eftersom man ju faktiskt inte får plats med allt som finns i vårt överflöd.

Åren utomlands har förstås också gett mig en stor förståelse för hur invandrare kan känna sig i vårt land, hur man många gånger bara längtar obeskrivligt efter det egna landet och kan bli nästan obehagligt negativ till de företeelser man träffar på i det nya landet.

Att ge sig ut i världen, bo och leva bland människor som inte har samma förutsättningar som oss och att se något annat än det gamla välkända är något jag rekommenderar alla. Man blir rik!



Nicaraguasidorna Nicaraguas historia Nicaraguas geografi Nicaraguas religion
Karta Nicaraguabilder Breven hem Vattentankar
Andra volontärer Artiklar Nicaragualänkar