Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com

Senast ändrad 2006.07.18

Nicaraguas flagga

 

Nicaraguas två kuster är fortfarande mycket åtskilda både geografiskt, språkligt och kulturellt. Ska man ta sig landvägen från huvudstaden Managua på Stillahavskusten till den viktigaste staden på Atlantkusten, Bluefields, tar vägen slut innan man ens är halvvägs. I stället får man kliva på en båt och färdas flodvägen till målet. Vid Stillahavskusten talar man spanska som är det officiella språket. På Atlantkusten talas däremot engelska samt en mängd olika indianspråk, varav miskito väl är det mest använda. Befolkningen på Atlantkusten har numera ett visst självstyre efter en mängd olika protester och aktioner.

De flesta människorna av landets ca 5 miljoner invånare bor vid Stillahavskusten, där också huvudstaden ligger, en bit in i landet vid kanten av den näst största insjön, Managuasjön eller Lago Xolotlán. Längre söderut ligger den stora Nicaraguasjön, Lago Cocibolca, där världens enda insjöhaj rumsterar. Andra större städer är León (där jag bodde), Estelí, Matagalpa, Granada och Masaya.

Den 'perfekta' vulkanen - Momotombo

Genom hela Nicaragua går en kedja av vulkaner, de allra flesta aktiva. Den mest kända vulkanen är den i Masaya som ligger i ett naturreservat dit man kan ge sig iväg för att stå alldeles vid kanten av en jättekrater och känna svavellukt och se röken stiga upp. Vid vulkanen Momotombo inledde Italien ett projekt för att utvinna geotermisk energi. Året efter jag lämnat Nicaragua, 1992, hade en annan vulkan, Cerro Negro, ett utbrott som täckte staden León med aska som man gick man ur huse för att sopa bort.

Med jämna mellanrum sker också små jordskalv och stora jordbävningar. Den allvarligaste skedde 1972, då huvudstaden ödelades och mer än 10 000 människor dog. Juli 2000 rapporterades flera skalv i närheten av Masaya med dödsfall som följd. Under min tid i landet upplevde jag ett par skalv. Det är allt otäckt när normalt stillastående föremål börjar svaja och välta omkull, lamporna dallrar i taken, väggarna spricker sönder och alla människor plötsligt befinner sig ute.

Nicaragua har inga direkta årstider, utan en sex månader lång torrtid som sträcker sig från december till maj. Resten är regntid, som avbryts av en liten kort torrtid, la canícula, i juli. Bomullsfält Under regntiden börjar dagarna med sol och framåt eftermiddagen har regnmolnen samlat sig för att släppa ner det tropiska skyfallet som är över på en ungefär en kvart. Därefter lyser solen igen och allt är varmt och fuktigt. Växtligheten frodas av regnen och plötsligt är allt det torra otäcka dammet borta och avlöst av en frisk, härlig luft.

Men ibland kan det bli alldeles tokigt med regnen, som är så fruktansvärt viktiga för odlingarna. Jag hann med att uppleva dåliga regnperioder då det inte blev nästan något regn och år då det blev alldeles för mycket regn. I oktober 1988 drog orkanen Joan förbi från Atlantkusten och tvärs över hela landet. På Atlantkusten fällde den all regnskog och la all jord och bebyggelse under vatten. När den kom till vulkankedjan hejdades den lite i sin framfart, så att när den nådde Stillhavskustens bebyggelse så hade vindhastigheten minskat till ca 30 m/s och störtregnen hade förvandlats till ett långvarigt, envist skyfall.

En värre orkan var Mitch som drog förbi hela Centralamerika i oktober 1998. Grannlandet Honduras blev värre drabbat, även om det förstördes åkermark och bostäder för miljontals kronor även i Nicaragua. Bl.a. så rasade marken och begravde flera bostäder i staden Posoltega, nära León. Dödsfallen var många och återuppbyggnaden tar tid.



Nicaraguasidorna Karta Nicaraguas historia Nicaraguas religion
Nicaraguabilder Volontärarbete Breven hem Vattentankar
Andra volontärer Artiklar Nicaragualänkar