Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com

Senast ändrad 2006.07.18.


 

Dagbok från CAPS

Birgitta arbetade på 'CAPS' i Managua 1987 - 1988, anställd av SVS. Den här dagboken skrev hon i september 1988.

I god tid ställer jag mig i busskön till 112:an. Det är minst 20 personer före mig, tålmodigt väntande. Två proppfulla bussar kör förbi utan att stanna Den tredje stannar, trots att den är fullpackad. Konstigt nog lyckas jag komma med, pressar mig in i mittgången och avancerar bakåt. Bussturen går tvärs igenom Managua utefter Carretera Norte. Vid riktmärket 'donde fue el Pepsi' hoppar jag av och går de två kvarteren till Policlínica Oriental och 'min' CAPS (Centro de Atención Psicosocial). Två patienter sitter redan utanför och väntar.

Jag köper Barricada till Don Joaquín, som sköter vår väggtidning. Abner kommer inrusande i hallen. Man känner lukten lång väg. Han behöver sina piller snabbt, säger han.
'Men inte dom gröna, dom somnar jag bara av.'

Varje morgon upprepas samma procedur, han får sin medicin och försvinner sen så fort han kan. Han tillbringar sin tid på Mercado Oriental och sover på gatan för det mesta, eftersom hans familj inte vill ha med honom att göra. Utan medicinering fungerar han dåligt, blir aggressiv och förvirrad, d.v.s. psykotisk. Ibland går han med på att ta en dusch, men ofta rusar han iväg, gnisslande tänder.

Min contraparte Gerardo syns ännu inte till, sen som vanligt. Sjuksköterskan Maria börjar dela ut medicin. Patienterna tar snällt en mugg med vatten och ställer sig i kö.

Framåt 9-tiden anländer doktor Soza för att ansvara för dagens gruppsamling. Alla sätter sig i ring. Var och en har möjlighet att ventilera tankar, problem och känslor eller berätta något. Ett viktigt samtalsämne är medicinerna. Av tradition och bekvämlighet använder psykiatrikerna sig av psykofarmaka som främsta behandlingsmetod. Läkemedelsmissbruk är inget ovanligt fenomen i Nicaragua

Det är svårt att höra vad som sägs p.g.a. luftkonditioneringsapparaten som surrar och trafiken utanför. Jag sitter med öronen på helspänn, för att inte missa något väsentligt. Dessutom känns det svårt ibland att arbeta med psykiatri och inte få använda sitt modersmål. Missförstånd och 'tramp i klaveret' förekommer ibland.

Anna känner sig nervös och gråter. Hennes man slipper snart ut ur fängelset. Hon är rädd att det blir samma bråk och misshandel som tidigare, för henne och hennes sex barn.

Guadalupe vill inte gå tillbaka till sitt arbete på ett daghem. Ibland har hon haft ansvaret för 40 småbarn samtidigt, när någon kollega blivit sjuk. Hon lider av flera psykosomatiska besvär, som magont och huvudvärk.

Att patienterna 'somatiserar' sina psykiska besvär är vanligt. Ofta hör man t.ex. uttrycket 'me duele el cerebro' (Hjärnan gör ont.), när en patient ska beskriva hur hon/han känner sig.

Julio, en gammal kroniker, som får sina injektioner en gång i månaden, mumlar så ingen kan höra. Han har inga pengar till löständer. Det visar sig att han grälat med sin bror igen.

Den nya patienten, en kvinna, är desperat säger hon. Hennes äldste son dödades vid fronten för 10 dagar se. Den andre sonen är inkallad i samma område och nu ska den yngste göra sin militärtjänst också. Hon är helt nedbruten, tårarna rinner. Kanske någon medicin kan hjälpa henne att ta sig samman? undrar hon.

Doktor Soza skjuter in en och annan fråga. Även patienterna engagerar sig i varandras problem och har ofta goda råd eller liknande erfarenheter att berätta om. Gruppen avslutas med en allmän diskussion om gårdagens utflykt till Xiloá-lagunen. Alla tycker den var lyckad. T.o.m. Don Joaquín och Julio badade! Flera patienter har inte varit där på åratal och vissa aldrig någonsin. Med en SVS-jeep finns alla möjligheter till social träning och rekreation.

Efter allt sittande är det dags för pausgymnastik en stund. Armar uppåt sträck! Var och en jobbar efter sin förmåga till musik från Radio Sandino.

Sedan sätter patienterna igång med olika aktiviteter runt det stora bordet. Just nu tillverkas trasmattor i vävram, virkade väskor och skurmoppar. Allt görs av spillmaterial från en textilfabrik. Anslaget för inköp av material är minimalt och betalas ofta inte ut av poliklinikens administration. I stället krävs att personalen är uppfinningsrik och tar till vara det som finns att tillgå.

Vid lunchdags börjar Soledad torka av bordet, duka och ställa i ordning så att alla får plats att äta. Susana hämtar maten i två stora plastbunkar i personalmatsalen. Ljummet kranvatten dricks till, eftersom kylskåp saknas. De som har råd köper Pepsi i plastpåse på gatan utanför.

Maten är gratis för patienterna, medan de däremot måste betala för medicinerna. Det förekommer att man inte har pengar till sin ibland livsnödvändiga medicin.

Jag hoppar över den långa matkön i matsalen och köper en mango av gatuförsäljaren i stället. Siestastämning råder på CAPS en stund. Värmen tar på krafterna. Vid tvåtiden får alla sin middagsdos och kvällsmedicinen i en påse. Sedan går patienterna hem eftersom vi i personalgruppen har vårt veckomöte. Patientfall diskuteras liksom praktiska frågor, hembesök planeras samt en kurs i familjeterapi.

Till sist röjer jag upp på borden, skriver några journalanteckningar och så är klockan fyra. Jag hejar på Maria, som alltid är kvar till sist. Jag går iväg till busshållplatsen. Anarki råder - ingen busskö! Efter en halvtimme lyckas jag hoppa in genom bakdörren på en mer än överfull buss och ta mig hemåt genom Managua, med kläderna klibbande mot kroppen i eftermiddagshettan.

Andra volontärer:

K:s arbete med nim




Nicaraguasidorna Nicaraguas historia Nicaraguas geografi Nicaraguas religion
Karta Nicaraguabilder Volontärarbete Breven hem
Vattentankar Artiklar Nicaragualänkar