Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com


Klicka på bilden för att se den i lite större format!

D på marknaden.

Strejk och förlossning


León, 15/5 -90

Hejsan mamma!

Vilken tur att jag hann ringa förra veckan, för fr.o.m. igår är TELCOR i strejk och det går inte att ringa utomlands nu.

D ligger här bredvid mig nu och det verkar som han är på väg att vakna efter att ha sovit över en timme. Jag tycker att han redan har växt ordentligt. Kinderna har blivit tjocka och han har fått en ordentlig dubbelhaka. Det enda problemet med honom verkar vara att han har svårt att rapa upp all luft efter att ha ätit. Han somnar i regel bra efter maten, men vaknar efter en stund med ont i magen. Just efter att ha ätit ser han ut som en trött liten Buddha-figur. Han är endast klädd i tygblöjor här inomhus. Det är alldeles för varmt att ha mer kläder på honom. Ändå har han blivit röd i armhålor och armveck och har röda plitor på magen. Det har blivit lite bättre med talk, men det går väl inte bort förrän det blir lite svalare när regnen kommer. Han föddes med mycket hår, ljust och rakt som mitt. Ögonen är fortfarande mörkt blå, men jag antar att det ändras sen. Annars liknar ögonen mina. Munnen och hakan är E:s, liksom händer, fötter och öron.

Ja, och så lite om förlossningen: Natten mellan den första och andra maj fick jag alltså värkar på Casa Sueca. Jag förstod först inte att det var värkar, men sen kom det regelbundet och jag förstod vad det var. E ringde läkaren och han sa att vi skulle åka till sjukhuset med en gång. Vi åkte dit i taxi som kostade en miljon (!), jag liggandes där bak. Vi kom fram strax efter ett och jag fick lägga mig i en säng och E satte sig bredvid. Läkaren kollade regelbundet mitt blodtryck och D:s hjärtljud. Klockan sex hade jag ännu inte öppnats och läkaren började bli orolig eftersom värkarna hade ju blivit allt starkare. Jag blev skickad till röntgen och plåtarna visade att huvudet inte hade sjunkit ner ordentligt. Läkaren trodde det berodde på att jag var för trång och beslöt då att han skulle ta kejsarsnitt. E blev utkörd och man gjorde i ordning mig och körde iväg mig till operationssalen. Där skulle en narkosläkare lägga epiduralblockad i min ryggrad. Han försökte flera gånger men lyckades inte. Så började man prata om att söva mig helt, men narkosläkaren protesterade för blodtrycket hade stigit katastrofalt. Till slut kom chefen för narkosavdelningen och lyckades till sist hitta rätt i min ryggrad. E räknade sen till fem stick och jag var ordentligt blå efteråt. Så domnade kroppen bort och läkaren började skära upp mig. Jag fick lite svårt att andas, men syrgas fanns. Och så kl 10.56 hörde jag D skrika första gången. Man visade honom snabbt för mig, men jag minns inte mycket av honom, för jag var dels trött av att inte ha sovit på hela natten och dels omtumlad av all bedövning.

Efteråt blev jag körd till en sal med dropp i handen. Tror att jag somnade ganska snabbt. På eftermiddagen kom E och berättade att han hade krävt att få se D på spädbarnsavdelningen. Medan han var hos mig kom en sköterska och bytte droppflaska. Droppet stannade upp och det kom en massa luft i slangen. E sa till och sköterskan gick motvilligt med på att tömma slangen på luft.

Som du förstår är sjukvården inget vidare i det här landet, trots att jag fick vård på det bästa sjukhuset här. Och tack och lov att jag blev opererad av F, argentinare som bott i exil i Sverige och fått sin specialistutbildning där. Och som du vet så hade D navelsträngen två gånger runt halsen och det var därför som han inte sjönk ner ordentligt. Tur att F bestämde sig för att göra kejsarsnitt.

Tre dagar fick vi stanna på sjukhuset. Redan dagen efter operationen var jag uppe och gick på egen hand. Den dagen fick jag också in D efter att flera gånger ha frågat efter honom. Det var F som ordnade så att jag fick honom. Med en gång började han suga på bröstet och ville inte släppa kontakten med mig. På natten sov han på min mage. I söndags tog en kompis till oss bort stygnen. Han är italiensk ortoped och blev förvånad över hur fint det var sytt. Det kommer knappt att synas sen.

Det blev ett brev fullt av vad som hänt i samband med D:s födelse, fast det finns så mycket annat att berätta om vad som händer här nu när Violeta har tagit över. Landet är väl i stort sett paralyserat av strejker med krav på löneförhöjningar efter alla devaluationer man gjort.

Så får du skriva och berätta när du kan komma, så att jag kan boka biljett till dig. AL kommer i augusti och då är jag fortfarande ledig. Vore kul om du kom samtidigt, för sen börjar jag jobba i september.

Kram från Susanne, E och D.



Nicaraguasidorna Förra brevet Nästa brev Alla brev