Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com


Klicka på bilderna för att se dem i större format!

Omar Cabezas och Daniel Ortega.

Sergio Ramírez, vicepresidenten.

Mexico och valkampanj


León, 20/2 -90, tisdag kväll

Hejsan mamma lilla!

Här kommer äntligen ett brev till dig igen. Tänkte ringa, men det har inte blivit så. Kanske mest för att få veta lite om all röran i Sverige, men i morgon kommer I tillbaka så jag får väl reda på lite då. Jag har försökt få in utlandssändningarna, men det verkar vara så mycket störningar. Men att regeringen avgick sa de på radion här och det stod också i tidningen.

Om jag förstått E rätt, så gick de sista dagarna bra här för dig tillsammans med IK. E sa att du bränt dig ordentligt den sista dan när ni var i Poneloya. Hoppas att det gick över till brunt sen. När vi sa farväl den där fredagen på bussterminalen var jag övertygad om att vi skulle störta med flygplanet och att jag inte skulle få se någon av er nåt mer. Men allt gick bra på båda flygsträckorna och nu tänker jag inte ge mig upp i luften nåt mer före förlossningen. Det är ju inte klokt vad flygrädd jag har blivit, jag som alltid njutit av att flyga.

I Mexico for vi runt hela stan och letade böcker och kom hem med 160 kg (100 kg i övervikt, som kostade 234 dollar). Fortfarande står allt på flygplatsen och det verkar vara en väldig pappersexercis innan vi får ut det tullfritt.

Du kommer kanske ihåg att jag åkte från Mexico City bara några veckor före jordbävningen 1985. Jag hittade hotellet som jag då bodde på. Halva hade rasat och det är numera helt stängt. Fortfarande ser man många ruiner där.

I Mexico hittade jag också en liten hängmatta som vi ska ha till barnet och när jag kom hem för drygt en vecka sen så hade E köpt en 'moisés', en liten korg. Han hade saknat mig (och jag honom förstås) och hade haft vårt bröllopsfoto uppsatt på väggen vid sängen. Det var allt skönt att komma hem igen till honom. Liljor stod på bordet och han hade grillat jättegoda revben.

Och magen fortsätter att växa nåt otroligt. När vi åkte till Mexico fick jag precis plats med bordet framför mig, men när vi kom tillbaka det inte riktigt längre. Halsbrännan har ökat och det känns allt lite jobbigt. Men vi har fått tag på mineralvatten och det hjälper ju. Fötterna svullnade inte upp alls i Mexico, trots att jag gick väldigt mycket där. Men med en gång jag kom tillbaka till Nicaragua, så började de igen. E har spikat fast brädor på fotändan av sängen så att den är upphöjd. Det hjälper bra. Värken i magen blir allt värre, även när jag går. I lördags trillade jag ner från hängmattan, dvs. en av krokarna hade vridit sig, så att när jag satte mig i den så hakades den loss och jag damp i golvet med bakdelen först. Jag fick bara lite ont och det håller på att gå över.

I söndags var vi på plazan vid katedralen och väntade på Daniel Ortega och Sergio Ramírez, som sent omsider kom, bejublade av en otrolig folkmängd (200 000 skrev Barricada) som sen fortsatte till Subtiava. Jag orkade aldrig att gå dit, men E cyklade iväg. Jag gick hem och lyssnade på radion i stället.

Igår var jag på sjukhuset igen och de tog blodprover på mig. I morgon ska jag dit igen, men på kontroll och då får jag veta resultaten av proverna. Dessutom blir det nog så att vi kan få se hur det ser ut i förlossningssalen och så ska vi få svar på om E får vara med eller inte. Blir det negativt svar kommer jag att gå till sjukhusdirektören och protestera. Jag vill ha E med.

Inom jobbet händer inte mycket. Igår beslöt utbildningsministeriet att åter igen skjuta upp skolstarten, nu till den 5/3. Detta eftersom så många elever och föräldrar bett om det. Tänk om det skulle varit så i Sverige!

Ja, så hoppas jag att jag får nya glasögon med I i morgon, eftersom ena skalmen bröts av igår och jag går med dem hoptejpade. Hoppas det ordnar sig med betalningen av dem trots bankstrejk.

Och här är det val på söndag.

Många kramar från Susanne, E och ?.



Nicaraguasidorna Förra brevet Nästa brev Alla brev