Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com


Klicka på bilderna för att se dem i lite större format!

Gata i Léon.

Gata i León.

Varubrist, nunneskola och statlig skola


León, torsdag kväll 10/11 -88

Hej mamma lilla!

Jaha, nu sitter jag här vid skrivmaskinen igen. Det går nästan lite lättare att skriva brev på den. Idag kl. 17.30 när jag gick hem från jobbet gick jag som vanligt förbi TELCOR för att se om det äntligen fanns något brev till mig - jag har inte fått något i postfacket sen före orkanen - och nu äntligen fanns det något. Det var brev från dig, daterat 27/10.

......

Egentligen är det väldigt svårt att säga något om vilka varor som finns, det är så fruktansvärt oregelbundet. Ena dagen kan hyllorna på 'súper' vara fulla med toapapper, några dagar senare är det tomt på toapapper och finns i stället massor av spaghetti. Någon vara finns det alltid mycket av, medan andra saknas helt. Men man vänjer sig och köper toapapper när det finns, så att man har hemma och så väntar man till nästa gång det finns.

Du undrade också över hur det var när orkanen drog fram här och det fick du svar på i förra brevet, där jag nog skrev ganska mycket om den. Jag kan ju tillägga att förutom alla skördar som förlorades, så blåste drygt en tredjedel av den nicaraguanska skogen bort. Ja, allt händer det saker i det här landet, är det inte jordskalv eller krig, så är det orkan.

Idag gick jag till kontoret klockan 7 och väntade på min chef och två tjejer från ministeriet i Managua. Därefter for vi till en skola strax utanför León, som heter 'La Pureza de María', för att göra en utvärdering av ett projekt med ett nytt betygssystem, som eventuellt ska införas i hela landet. Där fick vi vara med på en redovisning av grupparbeten i engelska. Grupparbeten är något nytt inom det här projektet, eleverna har aldrig jobbat så tidigare. Det var väldigt kul att se dem, för det var som små teaterpjäser. Därefter fick de själva sätta betyg på varandra och sig själva. Det är min chef, E, som föreslagit det här projektet, som verkar vara en succé bland både lärare och elever. Sedan var det dags för en mässa som anordnades för 'V año', dvs. sista årskursen på 'secundaria' (motsvarande årskurs 2 på gymnasiet i Sverige). Den här skolan är privat och betalas helt av någon katolsk kyrka i Spanien, tror jag. Därför är katolicismen en viktig del i undervisningen. Rektorn för skolan är en nunna som heter J, 'madre J', säger alla till henne. På skolan finns också ett litet kapell där mässorna hålls. Över huvudtaget är det en väldigt fin och välskött skola. Det är bara flickor som går där och de betalar för att studera. Förstås är det inga fattiga familjer som har råd att låta sina barn gå i den här skolan. Lärarna däremot får sin lön av staten, men jag misstänker att de får ytterligare betalt av skolan, för det är de bästa lärarna i León som jobbar där, inga outbildade inte, utan alla har gått lärarutbildning. Nej, inte ens i Sverige finns en så här fin skola. Det är också föräldrarna till de här eleverna som ger sig iväg till USA, för att de inte är överens med utvecklingen i landet, som tycker att de har fått det sämre, i och med att regeringen har satsat mer på de fattiga och inte på de rika.

En annan skola som också är med i projektet är den i Telica, som jag skrev om i vår tidning 'La Hamaca'. Den skolan är helstatlig och har därmed inte samma resurser som 'La Pureza'. Ja, orättvisorna som funnits sen före revolutionen finns fortfarande och är svåra att utrota. Nästan alla statliga skolor har byggts efter revolutionen. Förut var det bara de som hade pengar som kunde studera. Så även om de statliga skolorna har lärare utan utbildning och har sämre förutsättningar, så är det ändå en stor framgång att så många fler har möjlighet att studera.

Klockan 13 var vi klara med vårt besök och åkte med en av skolans bussar tillbaka till León (bussar har de också råd med till sina elever) för att äta lunch. De övriga gick iväg till MED:s matsal, där de får en subvensionerad lunch till priset av drygt 30 córdobas. Jag gick däremot till marknaden och köpte ett kycklinglår, en tortilla och en 'empanada', ungefär som en pirog gjord på kokbanan, till priset av 1000 córdobas. Egentligen brukar jag gå hem för att äta lunch med de andra här hemma. Lunchen lagar Doña C, vår 'empleada' som sköter huset när alla jobbar. Men nu är hon sjuk, så vi försöker klara oss själva, vilket innebär att maten får ätas ute, eftersom ingen har tid att laga mat hemma. Allting blir plötsligt så mycket krångligare utan Doña C. Inte hinner vi varken tvätta eller städa så mycket som skulle behövas. För att inte tala om att handla.

Efter lunchen gick jag till kontoret igen för att förbereda nästa omgång fysikkurser som jag ska hålla i februari. Sen fick vi reda på att en arbetskamrat, B, har tagits in på sjukhus. Förstås ville vi ha reda på hur det var med henne, så vi gick bort till sjukhuset för att hälsa på. Eftersom man måste ha ett speciellt besökskort för att komma in ljög vår chef och sa att vi kom från utbildningsministeriet för att prata med sjukhusdirektören. Vi blev insläppta och lyckades hitta B på tredje våningen. Man vet inte vad det är fel på henne, men hon har otroliga smärtor i magen och kan inte äta. Hon har legat några dagar med dropp, och hade blivit ännu magrare. Sjukhuset är inget vidare, det är ganska smutsigt och gamla förband ligger här och var. Som vanligt i samhället i övrigt.

Innan papperet tar slut ska jag också meddela dig att jag bett K och B leta reda på mina gamla gymnasieböcker i fysik, som jag skulle behöva. Hoppas att det inte blir för mycket för er att ta med dem också. Jaha, nu tror jag att papperet är på upphällningen och så även jag.

God natt och kram från Susanne



Nicaraguasidorna Förra brevet Nästa brev Alla brev