Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com


Klicka på bilden för att se den i lite större format!

Det italienska huset.

Dollar, trafik, körkort, regn och El Repliegue


León, 4/7 och 5/7 -88

Hejsan mamma!

Tack för brevet med frimärkena som jag fick i slutet på förra veckan.

Ja, i måndags, för precis en vecka sen flyttade jag alltså hit, där jag befinner mig nu. Det är ett stort, fint hus som hyrs av en italiensk organisation (ACRA) som jobbar med UNAG, bondekooperationen i Nicaragua. För tillfället är vi bara tre som bor här, jag, N och C från Italien. K från Sverige är på semester i Peru och B från Tyskland på semester hemma. Till helgen åker N till Italien och vet inte om hon kommer tillbaka.

Jag trivs jättebra här i huset, tjejerna är trevliga och huset är fint och ligger centralt, även om jag har lite längre till jobbet, men nu tar jag cykeln i stället. Vi har också Doña C, som sköter huset och lagar lunch till oss. Jämt är här andra folk också, som rätt som det är kommer in och pratar en stund. Det känns väldigt bra. Tyvärr så måste jag flytta härifrån i november - december, eftersom rummen behövs för andra italienare som kommer hit för att jobba. Det gäller också B och K.

......

Som jag berättade på kassetten, så har den ekonomiska situationen för utlänningar åter igen ändrats drastiskt. I lördags höjdes ännu en gång dollarkursen, nu till 250 córdobas. I och för sig stiger priserna hela tiden i en rasande fart, men inte så snabbt som dollarkursen nu har stigit, så vi lever bra. Det är svårt att säga några priser, för det tycks gå enormt snabbt just nu. 'Supermercadon' har flera gånger strukit över priserna och gör jämt inventeringar, så man inte kan handla. Men en sak är säker och det är att vanliga nicaraguaner får allt svårare att klara sig, eftersom lönerna inte hänger med prisökningarna. Jag förstår inte alls hur man kan föra en sådan ekonomisk politik. Det sägs att man ska öka produktionen genom att släppa alla priser fria utan någon kontroll. För mig verkar det vara ren Thatcher-politik.

......

Lite om vardagen här: Idag gick jag upp kl. 5.30, duschade och åt frukost (te, vitt bröd med sylt) och promenerade sen till bussterminalen. Där väntade jag på M, jobbarkompis, och vi tog sen buss till Telica kl. 7. Och så gick vi till skolan Instituto Socorro Santana Solís, på en lite regnblöt, lerig och smutsig väg. På skolan satte vi oss på rektorsexpeditionen och tittade på examina i olika ämnen. Man är mitt inne i slutexamina just nu och problemen att skriva prov är stora. Jag tittade bara på fysikproven och rättade några fel, en del ganska allvarliga. Vi höll på hela förmiddagen och sen knallade vi iväg till busshållplatsen igen, där vi väntade ca en halvtimme på en liten flakbil med tak, där vi trängde oss på och så skumpade det iväg till León igen. Vägarna är ganska bedrövliga nu, eftersom regnen slår upp de små hålen i asfalten och de växer ganska snabbt till stora vattenfyllda hål, som det ibland är svårt att bedöma hur djupa de är. Vid 13.30 var vi i León igen och jag gick hem för att äta lunch, bestående av bönor (som bruna bönor men utan sirap och ättika), små biffar på malet kött och en slags rullade pannkakor med salt ost i smulor inuti. På eftermiddagen var det meningen att jag skulle sätta mig att planera en kurs för lärare, men sömnen tog överhanden och jag sov till kl. 15. Därefter var jag tvungen att gå till polisen för att hämta ut mitt nicaraguanska körkort, som skulle varit klart igår. Nu var det klart, men de har satt fel födelsedatum och döpt om mig till Susanna. Ja, och sen ville jag förstås kolla om jag fått någon post och gick till TELCOR för att titta i postfacket, men där fanns inget (det är dåligt med post nu för tiden). Sen gick jag till marknaden och köpte 12 små mango-frukter för 40 córdobas (billigt fortfarande). Och så kom regnet och jag blev stående under tak och njöt av skådespelet med en alldeles svart himmel som lystes upp av enorma blixtar och det mullrade ordentligt och regnet bara forsade ner och gatorna blev som floder. Efter en halvtimme lättade det lite och jag vågade mig ut på gatan igen. Köpte en 'fresco' på 'melocotón' och apelsin, i en plastpåse med sugrör i. 'Melocotón' är en frukt som importeras i Sverige, gulgrön och om man skär den i skivor blir skivorna som små stjärnor. Jättegod. På vägen hem gick jag in i bokhandeln och tittade lite bland alla bokhögar på hyllor och golv. Gick sen hem och här frågade C om jag ville ha spaghetti med basilika och salt ost, vilket jag tackade ja till. Frescon gjorde jag, på 'mamón' och lime. Mamón är en grön, liten frukt som växer på träd i klasar. Skalet är hårt, men man sticker in nageln i det och så kommer den ljust orangefärgade frukten fram. Den lägger man i vatten (en så där 20 stycken) och kramar dem lite så att fruktsaften går ut i vattnet. Fruktsaften ger mörka fläckar på kläder,som inte går bort i tvätten. Ja, sen åt vi, C, en tysk kille, jag och Doña C och sen satte jag mig med det här brevet.

Jag berättade tidigare att jag skulle fira midsommar med de andra svenskarna i Managua, men det blev inte så. Tillsammans med fyra av dem som kom med mig och en nica-tjej deltog vi på midsommaraftons kväll i stället i en marsch, 'El Repliegue' som görs varje år till minne av en taktiskt reträtt 1979 då massor av folk gick till fots från Managua till Masaya (drygt 30 km) på natten. Och den marschen deltog nu vi i. Först tejpade vi våra fötter med plåster som Å hade, för att undvika skavsår. Jag satte på mig mina gympadojor för första gången här. Vi laddade upp med vattenflaskor och gott humör och gav oss så iväg tillsammans med flera tusen nicaraguaner på en lite lerig stig i riktning mot Masaya. Jag var lite orolig för att jag inte skulle orka med, men jag blev den som drog upp farten allra mest och de andra fick hejda mig lite. Kl. 19 startade vi och var framme 00.30 på natten. Där slängde vi oss ner på stentrottoaren utanför TELCOR och vi somnade faktiskt där. På morgonkvisten i gryningen kom Daniel Ortega och höll tal och sen fick vi tag på en militärbuss som körde oss till Managua. Kl. 8 var vi framme på Casa Sueca och stupade i säng. Träningsvärken kändes ordentligt hela lördagen och vi stapplade runt, men det var en fin upplevelse och jag vill delta nästa år också, även om jag missar midsommarfirandet.

Här i León börjar jag trivas allt bättre och börjar lära känna allt fler människor och åker inte så mycket till Managua längre, bara en gång i månaden för att hämta pengar på banken.

......

Du skrev att försäkringskassan hört av sig, och det stämmer att jag är utskriven. Under den här tiden har jag inga som helst rättigheter till svenskt försäkringssystmem, så det hjälper inte att du försöker övertyga dem. Lagen är sådan och jag betalar ju ingen skatt heller.

Kram från Susanne, som längtar efter att visa er Nicaragua.



Nicaraguasidorna Förra brevet Nästa brev Alla brev