Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com


Klicka på bilderna för att se dem i lite större format!

MED:s bil på vägen.

Vakt vid bron i Río Grande.

Tidningsarbete, mat och skolbesök


León, söndag kväll den 17/4 -88

Hej igen!

......

I helgen har jag som vanligt varit i Managua. Än så länge har det inte blivit av att jag stannat kvar här i León, här finns inte speciellt mycket att göra och jag känner inte många här heller, så det kan lätt bli ensamt. Anledningen till att jag for till Managua i helgen var att jag började jobba i en av arbetsgrupperna som har hand om en tidning som ges ut till alla volontärerna, och som du vet gillar jag att skriva och ta foton. I eftermiddags hann vi också med att ta en tur till Xiloá, en liten vulkansjö där jag tycker hemskt mycket om att bada för det är en lugn sjö där man kan simma. Men jag skulle tagit det lugnt med solen för det är hela två veckor sen jag var så mycket i solen och jag har därför lyckats bli ganska röd, trots att jag hade en bra grund. Det är lätt att det blir så, för under dagarna är man alltid i skuggan och solbrännan hinner försvinna lite. Värmen fortsätter som tidigare och solen bränner varenda dag från en alltid lika klarblå himmel, men vi börjar närma oss 'vintern' som man kallar regnperioden och jag får börja fundera på vad jag ska sätta på fötterna. Gummistövlar blir antagligen för varmt.

......

León, fredag kväll den 22/4 -88

Hejsan igen!

Passar på att skriva några rader till, eftersom brevet fortfarande inte har kommit iväg och jag sitter hemma och gör ingenting. Mörkret har hunnit falla och insekterna har vaknat till. Det far runt nåt konstigt kryp här som surrar ihärdigt och krockar mot allt. Vet inte alls vad det kan vara för något. I bakgrunden hörs en massa barn leka och en radio står på i något av grannhusen på alldeles för hög volym. Jag sitter på vår altan-vardagsrum i en gungstol och har en kopp kaffe bredvid mig. Just nu ser jag också en ödla kila snabbt uppåt på väggen. På dagarna ser man olika stora iguanödlor på 'gården<' här. Honorna kallas på spanska för 'iguana' och hanarna för 'garrobo'. 'Garrobos' lär vara en stor läckerhet och man säljer dem på marknaden, flådda. Än har jag inte smakat dem, men de som gjort det säger att köttet påminner om kyckling. Jag får väl testa nån dag. En rätt som jag däremot provat på, men inte tyckt om, även om också den anses vara en läckerhet, är 'mondongo', som är soppa gjord på komage (vilken av dem vet jag inte) och 'yuca'. Det var alldeles för slemmigt och fett. 'Yuca' däremot är jättegott. Det är en rotfrukt som kokas som potatis och faktiskt påminner om det i smaken också. Senast idag åt jag det till lunch tillsammans med ris och en grönsaksröra med bl.a. 'pipián', som påminner om zucchini. En annan god grönsak är 'chilote', som är en majskolv innan den är utvuxen. Jag får ibland höra att mitt hår är som 'chilote', dvs. det har samma färg.

På jobbet går det bra, även om jag ibland tycker att jag inte gör nånting. Men det är mest när vi bara sitter och hänger på kontoret i den nästan olidliga värmen. Under två veckors tid har vi åter igen varit ute på skolbesök i regionen. Förra veckan var jag i Somotillo, norrut, dit vi åkte i en av MED:s bilar, eftersom det är krigszon och nästan öde på vissa sträckor. Innan jag åker dit måste jag kontakta inrikesministeriet för att ta reda på hur läget är. Bevakningen är ordentlig, vid varje bro finns militärposteringar och det känns faktiskt skönt att se dem där. Skulle de inte funnits där, hade jag blivit orolig. Förra veckan var jag i Chinandega på en skola och dit åkte jag buss, tillbaka liftade jag och det går alltid bra för mig. Denna veckan har jag varit i bl.a. Chinandega och El Sauce. Till båda ställena har jag kört själv, eftersom vi denna vecka har haft vår Toyota-jeep i León. Det är en otrolig skillnad att själv kunna köra och inte riskera att bli kvar vid vägkanten när mörkret faller. Men det kostar förstås lite mer. För varje mil jag kör får jag betala 0,45 dollar, vilket med svenska mått är ganska billigt. En busstur till Chinandega (4 mil) kostar däremot bara 3,50 córdobas, dvs. ca 2 kr. Och att lifta kostar inget alls.

När jag besöker skolorna den här gången, sitter jag med på lektionerna och lyssnar och pratar med läraren efteråt om hur den har varit och ger råd om hur han eller hon kan förbättra undervisningen. Det känns inte speciellt bra, för jag tycker det verkar som om lärarna upplever mig som en kontrollant. Men det är så man brukar jobba på MED, så jag får väl finna mig. Trots allt vågade jag mig på att prata med chefen idag och föreslå att mani stället skulle prata med läraren före lektionen och se planeringen och föreslå förändringar och han erkände att det verkade mycket bättre. Ja, chefen, E, verkar väldigt bra och vettig och lyssnar på mig när jag säger något. Skolorna är också inne i en examensperiod och jag tittar också på dessa prov. Ibland är frågorna fruktansvärda och kräver bara av eleverna att de lärt sig rabbla en massa ord utantill, utan att ha förstått innehållet. Som tur är så har MED:s personal samma tankar som jag om undervisning så vi är ense om kritiken vi ger.

I början på maj ska MED i León hålla i vidareutbildning av lärarna och då ska jag ensam planera fysikkursen. Jag har redan börjat så smått och det går faktiskt bra. Spanskan flyter allt lättare och lättare och jag jobbar i stort sett utan lexikon. Sen får vi se hur det blir att stå inför alla lärarna och prata. Det känns allt lite nervöst.

Som du märker blir det långa brev jag skriver. Det finns ju så otroligt mycket att berätta härifrån. Jag hoppas att du tycker om att läsa allt och får en bild av vardagslivets Nicaragua som jag upplever det.

Kram, Susanne



Nicaraguasidorna Förra brevet Nästa brev Alla brev