Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com


Klicka på bilderna för att se dem i lite större format!

Första bostaden.

Marknaden i León.

Djurliv, varubrist, vatten och krig


León, tisdag 29/3 -88

Hejsan mamma!

Nu äntligen har det ordnat sig med bostad för mig. Jag delar ett hus med en kille som jobbar som volontär för UBV. Han har bott här ett år och hade ett tomt rum och nu när vår ekonomiska situation har förändrats så drastiskt så tror jag att han är glad över att få dela kostnaderna. UBV:arna får inte betalt sin hyra som vi får.

Huset ligger lite i utkanten av centrum i ett lugnt område som heter San Sebastián. Du har väl fått kartan som jag skickade med en SIDA-kille som var här. På kartan kan du i alla fall hitta området i södra León. Huset är väldigt avlångt och väldigt annorlunda ett svenskt hus. Från gatan går man in genom en stor svart gallergrind. Där innanför växer en palm. Sen låser man upp dörren med en nyckel och befinner sig i en sorts hall där också ett garage finns. I det här rummet står ett litet bord och runt bordet står fyra gungstolar. Sen går man vidare rakt in och hamnar i ett annat rum där det också finns diskbänk och skåp som vi aldrig använder. Rakt fram finns en dörr till J:s rum som sen går vidare till toaletten med dusch och sen kommer mitt rum. Därefter kommer köket med först ett stort köksbord med sex stolar och sen spis, diskbänk och skåp. På andra sidan köket finns en öppen plats med ett litet bord omgivet av fyra gungstolar och i en av dem sitter jag just nu. Bakom mig finns ett stängt rum och efter det finns tvättutrymmet där man tvättar kläder m.m. som sedan hängs upp i trädgården som befinner sig längst in. Ena delen av huset är helt öppen uppåt så att vinden kommer åt att lufta ut rummen och man inte får det så varmt inomhus. På den öppna sidan växer träd och buskar av allehanda slag och bland dem gömmer sig paddor, höna, tupp, skorpioner, iguanor och massor av andra kryp. I och med att huset är så öppet blir det också snabbt fruktansvärt dammigt. J har anställt en ung tjej som kommer och städar och tvättar varje förmiddag. Vi betalar hälften var av hennes lön. Som du märker är det ett stort och luftigt hus. Jag trivs bra här och det är skönt att det är så öppet så att man får lite svalka nu när värmen är som värst. Jag har fått upp en termometer och den visar just nu 29 grader fast klockan är 22. På dagen visar den ca 35 grader. Det är inte så stor skillnad mellan dag och natt inte. På nätterna måste jag sova med en ganska högljudd fläkt, men likväl svettas jag ordentligt. Det har också hänt att jag har vaknat av att jag är törstig. Just nu är jag klädd i en röd t-shirt och ett par vita shorts. Håret har jag som vanligt i hästsvans och på fötterna har jag mina sandaler som jag klistrat ihop idag så att de ska hålla ännu ett tag. Myggen är i full fart i kväll, men jag har hunnit vänja mig vid betten och de går snabbt bort utan att klia alltför mycket. Kackerlackorna, som är ganska stora, har jag också vant mig vid och blir inte längre äcklad av att se dem krypa i handfatet eller i duschen, utan trampar snabbt ihjäl dem. De är aldrig många, men däremot ganska stora och krasar lite lätt när de dör. Uppåt 5 cm är de väl. På väggarna här kilar små ödlor ibland, men dem låter jag vara i fred. Värre var väl häromdan då J hittade en liten skorpion i sitt rum.

Just nu har jag en veckas påsklov. 'Semana Santa' heter det här, vilket betyder Helig Vecka, och är den viktigaste högtiden i landet. Här i León firar man speciellt. Varje dag har sitt speciella helgon som firas med processioner på gatorna där man bär stora figurer av helgonen längs gatorna som är fulla av folk. Torsdag, fredag, lördag och söndag är helgdagar då allt är stängt, så det gäller att ha mat hemma tills dess. Det är bara två, tre kvarter till marknaden ('el mercado') där jag brukar köpa frukt och grönsaker hyfsat billigt. Där finns också kött, fisk och kyckling som jag däremot inte brukar köpa för det är alldeles för dyrt och verkar dessutom väldigt smutsigt. Flugorna surrar runt allt köttet och kvinnorna som säljer står beredda med bananblad för att vifta bort dem. Bröd kan jag köpa billigt genom jobbet varje dag. En libra kostar då 8 córdobas, dvs. 4,80 svenska kronor, vilket är hälften av priset på gatan. Resten av de matvaror man behöver är det lite svårare att få tag på. Matoljan är helt slut överallt och likaså riset. Inte ens på dollarbutiken finns det att uppbringa. Svårt att få tag på är också tvättmedel och tandkräm. Jag har fortfarande kvar drygt hälften av tvättvålen jag fick av dig. Tack och lov att jag fick den med mig. Tandkrämen försöker jag snåla på så mycket jag kan och än har jag kvar en tub från Sverige.

Som du förstår har kilona börjat rasa av mig och kläderna börjar bli för stora. Jag har också upptäckt att jag har för lite kläder med mig, man måste byta varje dag här i värmen och dammet. Jag har också lyckats få stora, bruna fläckar på ett par långbyxor och en blus, så dem vill jag inte gå runt i. Nicaraguanerna är väldigt noga med att gå rent klädda och de stryker sina kläder ordentligt.

Just nu har jag trots värmen lyckats bli förkyld, inte så mycket, har bara lite ont i halsen och näsan rinner lite. Kanske är det för att jag var i Matagalpa i helgen. Det ligger uppe i bergen och är betydligt kallare än här. Där har de svenska volontärerna ett eget hus och det var fest tillsammans med nicaraguaner. Bl.a. deltog några killar som spelar och sjunger i ett band och det blev ett uppskattat inslag. På natten blev ett av rummen alldeles fyllt av hängmattor kors och tvärs. Själv sov jag på golvet på liggunderlag med sovsäcken över mig till skydd mot kylan. Lite skillnad mot här i León där jag sover utan nånting alls på mig.

I Matagalpa har de också problem med vattnet som inte finns. Det måste hämtas på annan ort och är förorenat så man måste koka det. Vilken tur att jag inte hamnade där. Här i León finns alltid vatten och det är rent och väldigt gott. I Managua är vattnet rent, men väldigt klorerat. Min mage har acklimatiserat sig bra nu och jag har inte längre problem med diarréer eller illamående.

Jag hoppas att du har läst om de senaste politiska händelserna här, som jag antar även har rapporteras i Sverige.
För någon vecka sedan bombades norra Nicaragua av flygplan (amerikanska) från Honduras och nicaraguanskt luftrum kränktes vid hamnstaden Corinto. Stämningen var spänd här och ännu mer när 3 200 amerikanska soldater samlades i Honduras vid gränsen mot Nicaragua. Det rapporterades hela tiden på radion och man uppmanade folk att ha mat och vatten hemma. Händelserna upplevdes som ett direkt invasionshot och rädslan spred sig. Ännu mer folk mobiliserades till försvaret. Nu har det lugnat ner sig och förhandlingarna i Sapoá mellan contras och FSLN har mynnat ut i ett avtal om 60 dagars vapenvila. I söndags släpptes 100 contras ur fängelset. Jag är väl lite rädd för vad som skulle kunna hända om man släpper ut alla contras och f.d. nationalgardister. Hoppas att sandinisterna vet vad de gör, för jag litar då inte ett dyft på contras. Mitt under fredsförhandlingarna attackerade de på nytt i norra delarna av landet.

Händelserna i Panamá har också fått konsekvenser för oss. I och med USA:s blockad mot panamanska banker så har handeln med dollar stoppats upp. Eftersom Nicaragua har handelsförbindelser med Panamá har bristen på dollar ännu mer förvärrats. Numera får vi bara ta ut 150 dollar i månaden. Jag hoppas att det snart ordnar upp sig. Annars klarar jag mig bra, SVS i Stockholm har beslutat att höja vår lön fr.o.m. nästa månad. Just nu håller vi också på med en levnadskostnadsundersökning som ska ligga till grund för bidragsansökan till SIDA. Så allt jag handlar skriver jag upp och det är kanske en bra vana för att hålla koll på ekonomin.

Nej, nu får jag nog gå och lägga mig, tröttheten tynger ögonen. Vill du skicka det här brevet till Chile sen. Tackar på förhand.

Kram, Susanne



Nicaraguasidorna Förra brevet Nästa brev Alla brev