Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com


Klicka på bilderna för att se dem i lite större format!

Tåget León - Río Grande.

En inte alldeles full buss.

Bostad och arbete


Managua fredag 11/3 -88

Hejsan igen!

Det blir tätt med breven, men det är väl ett sätt för mig att upprätthålla kontakten med Sverige och inte känna mig alltför rotlös innan jag har kommit i ordning här. Denna veckan har jag fått hela fem brev och två tidningar, så nu fungerar posten. Förresten så hoppas jag att Å:s bror fick tag i dig för att meddela att du skulle lyssna på Radio Ellen den 8 mars. Då sändes nämligen en intervju med Å, B, J och mig här i Managua. Vi telexade till Å:s bror för att han skulle spela in den och ringa bekanta. Hoppas att meddelandet kom fram.

Ja, bland breven jag fick var det ett från dig och ett från I. Postgången verkar väldigt ojämn. Ibland tar det nästan tre veckor, medan en kassett från D bara tog nio dagar.

......

Att resa runt i landet med vanliga kommunikationer är inte lätt. Bussarna är överfulla och det är svårt att få sittplats, men är man beredd att lida lite i en otrolig folkträngsel så kommer man ju framåt. Tåg finns inte mycket, det är inte så vanligt som i Sverige. Jag har redan berättat om tågen till León som går tre gånger om dagen.

......

När ni sen kommer hit så räkna inte med att det blir en vanlig turistresa för er. Ibland går det inte att tvätta sig p.g.a. vattenbrist och så har vi ju elransoneringen, som jag inte vet hur länge den ska hålla på, som gör att man kanske inte kan laga mat (om det inte finns gasspis). Ta med ficklampa och batterier! Kort sagt, det här är ett u-land i krig.

Jag har också berättat om valutaändringen som skedde den 15/2, vilket har inneburit att det har blivit mycket dyrare här, även om man fortfarande kan leva ganska billigt om man inte bor i Managua och inte köper kött. Frukt och grönsaker är ganska billigt. Men att gå ut och äta varje dag, det går inte längre som förr. Jag har märkt att i León är det mycket billigare att handla. I Managua finns ju förstås dollarbutiken, där det är lite billigare, men det blir lite enformigt i längden för där finns knappt några färskvaror. Laga mat kan man göra på Casa Sueca utan problem, eftersom vi har gasspis. Jag har också börjat baka bröd, eftersom priset på bröd har skjutit i höjden katastrofalt. Jäst och mjöl köper jag på "dollis". Tyvärr är det fler som har upptäckt fördelen med att baka själva, så mjölet har tagit slut och ute på marknaden är det omöjligt att få tag på det, och skulle det lyckas så är det fullt av smådjur. Smör på brödet får ni vänja er av med här. Det är svårt att få tag på. Ibland finns det på "dollis" och då köper jag lite, men det är dyrt.

......

Nu tänker jag i alla fall berätta vad som hänt den sista veckan. I måndags eftermiddag (7/3) åkte jag i bil med andra volontärer till León (9 mil) med två väskor innehållande det nödvändigaste såsom lakan, tvål, tandborste och kläder att byta med (i stort sett varje dag måste man byta p.g.a. allt damm). I León fick jag bo hos volontären K, som tillfälligt bor i UBV-volontären J:s förhyrda hus (J är i Sverige på semester). Där bor också en tupp och en höna som värper ägg till de boende. Dessutom far de runt överallt i huset som dårar, hoppar upp på bordet, spisen och kacklar för fullt.

På tisdag morgon gick jag till MED och satt och väntade drygt tre timmar på att chefen för 'secundaria' skulle komma. Han berättade när han kom att han hade väntat mig dagen före, men sen satte vi igång att planera mitt jobb. Terminen började den 7/3 för eleverna och då gör MED så att de åker ut till nästan alla skolor och samlar statistik på antal elever och lärare och hur de jobbar. Jag har egentligen inte förstått varför de inte kan skicka sådant med post. I region II där jag ska jobba finns 40 skolor med 'secundaria' (dvs. årskurserna 7, 8, 9, 10 och 11). 35 av dessa besöks och jag får då följa med till en del. Resten ska jag försöka besöka senare. Med mig har jag ett papper med frågor, som jag fyller i under besöket, då jag tittar på fysiklabbet och försöker få prata med den ansvarige (om det finns någon) eller någon lärare som undervisar i fysik. Jag frågar också dem vad de mest behöver i form av utbildning och alltid blir svaret just det jag väntat mig och orsaken till varför jag är här: hur man gör experiment i fysik. Överallt har jag blivit vänligt och positivt bemött när jag berättar vem jag är.

Nu måste jag berätta om gårdagen. Klockan 5 (!) steg jag upp och tog en snabb dusch, åt frukost (havregrynsgröt med färsk ananas, bröd och kokkaffe) och gick sen iväg några kvarter till marknaden, där jag lyckades stoppa en taxi (överfull) som körde mig till bussterminalen. Där mötte jag kl. 6.30 M (engelsklärare på MED). Vi klev på en överfull buss och hamnade mitt i, stående och hållandes oss i en stång i taket. Inte förrän bussen hade packats ännu fullare med folk gick den så kl. 7. Då satt några personer på taket och några trängdes i dörröppningarna hängandes i armarna. Dessutom ropade 'konduktören' att vi skulle gå längre in.
    - Det är tomt i mitten, skrek han.
Tomt på utrymme skulle jag vilja säga. Någonstans kacklade en höna i bussen och utanför skrek tanter om att de ville sälja vatten och annat. Det blev varmare och varmare och svetten rann i strida strömmar, och inte förrän bussen tungt rullade iväg, blev det lite lindring när fartvinden svepte in från de öppna fönsterna och dörrarna.

Vi stod så ca 2 timmar innan vi kom fram till den öde plats på landsvägen österut där vi lyckades tränga oss ut genom bakdörren. Sen väntade en dryg timmes pina. På en dammig, sandig grusväg och över torra fält med stubbiga pinnar gick vi i stekande sol utan skymten av skugga och vindfläkt mot skolan vi skulle besöka. Som tur var lånade M mig sin militärmössa, annars hade jag väl fått solsting. Tur är också att jag fått grunden till en aldrig skådad solbränna, så jag brände mig bara i nacken. Svetten flödade ymnigt.

När timmen gått anlände vi till den lilla byn Larreynaga. Inte en enda bil att få lift med hade passerat, bara en häst på vilken det redan satt två människor. Väl framme vid skolan träffade vi rektorn, en ung kille, som visade sig också vara matte- och fysikläraren. Det första jag frågade efter var vatten och han skruvade på några kranar inomhus utan att det kom en droppe vatten. Till sist förde han mig ut på gården där det fanns en vattenkran som jag störtade mig över och med händerna försökte jag sluka så mycket vatten jag bara kunde. När jag så tittade upp efter en stund hade det hunnit bli rast och en hel skock med elever hade samlats i en stor ring runt mig där jag stod på knä vid vattenkranen. Det var nästan så jag kände mig som ett djur på en zoologisk trädgård. De tittade blygt på mig och log väldigt. Jag försökte prata lite med någon, men de gled skyggt undan.

Nåja, efter att ha stillat den värsta törsten, bar rektorn iväg en gammal, skrynklig metallkanna med vatten till sitt kontor. Han lyckades också få fram lite is. Kannan rymde säkert två liter och under tiden där inne hann jag sätta i mig mer än hälften. På skolan skulle det enligt de uppgifter jag fått från MED i Managua finnas svensk lab-utrustning, men vid närmare inspektion visade det sig att så inte var fallet. De hade absolut ingenting. Rektorn är också den ende fysikläraren på skolan och har ingen utbildning, så han undrade om jag hade tid att hjälpa honom lite och det sa jag förstås ja till. Det enda han har till sin hjälp i undervisningen är läroplanerna och en fysikbok. Läroplanerna är väldigt detaljerade och det står precis när man ska ha en demonstration eller när eleverna ska laborera. Som tur är har jag hunnit läsa dem ganska ordentligt och även börjat skriva förslag på olika experiment och kunde hjälpa honom mycket med tips på vad han kunde visa och jag tror att han blev ganska nöjd med mitt besök.

Efter att M samlat in sin statistik började så den långa resan tillbaka till León. Åter igen var vi tvungna att gå över fält och på dammiga grusvägar, nu i ännu värre hetta, eftersom det hunnit bli eftermiddag och solen gassade hetare än någonsin. Till saken hör också att det är den hetaste tiden just nu och att förra regnperioden var väldigt dålig. Extra hett alltså.

När vi hade ungefär en kvarts promenad kvar hörde vi att det bakom oss kom en bil i ett stort dammoln. Den stannade utan att vi hunnit sträcka upp tummen. Det var som självklart att de skulle plocka upp oss. Jag pressade in mig i det enda sätet mellan chaffören och hans passagerare, medan M klev upp på flaket som var fullastat med stickande halmbalar. Vi fick sen lift en bit på landsvägen mot León också. Där blev vi avsläppta och stod väl en halvtimme och försökte få lift med de få bilar som passerade, utan resultat. Men så till slut kom bussen till León och vi hoppade på. I början fick vi stå, men så småningom blev bussen allt tommare och vi lyckades få var sin sittplats. Jag sjönk ner på den hårda träbänken, lade armen på sätet framför, lutade huvudet mot armen och somnade, trots den skakiga turen på en urusel väg full av hål.

Väl framme i León, efter besök på MED:s kontor, gick jag till J:s hus, där jag fick vänta utanför en och en halv timme innan K kom hem. Det finns bara en nyckel och den hade han. Jag hade hunnit köpa några mango på marknaden och slukade dem, sittande på trottoaren i solnedgången, iakttagen av alla lekande barn och grannarna i sina gungstolar på trottoaren. Fötterna ömmade, benen likaså och det brände i nacken. Under fötterna har jag fått några härliga blåsor, så jag kunde inte gå så bra.

Nåja, till slut kom K hem. Jag tog en dusch medan han lagade mat till oss och sen stupade jag dödstrött i säng.

Jag tror att resan som jag nu har beskrivit är det vanliga för en nicaraguan. Orsakerna är bl.a. USA:s handelsbojkott gentemot Nicaragua som gör att det inte finns reservdelar till bilar och bussar, bensinbristen, också p.g.a. handelsbojkotten (USA påverkade ju även Mexiko till att sluta sälja olja till Nicaragua) och så förstås bristen på kunskap hur man lagar bilar. Det finns inte resurser tillräckligt för att laga de dåliga vägarna, osv.

......

Ja, det blev ett väldigt långt brev, som skulle kunna bli mycket längre om jag inte slutar nu, vilket jag måste. Klockan är 22 och jag är dödstrött.

Kram, Susanne och hälsa alla så gott.



Nicaraguasidorna Förra brevet Nästa brev Alla brev