Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com


Klicka på bilderna för att se dem i större format!

Taxi i León.

Läskförsäljning.

Rundbrev


Managua den 8 januari 1988

Hej alla vänner!

Nu så här en vecka efter min ankomst till Nicaragua skriver jag hem till er för att berätta om mina första intryck. Jag, tillsammans med fem andra volontärer från Svensk Volontärsamverkan, kom hit lagom för att fira det nya året på en fest anordnad av övriga volontärer här (det finns nu 33 från SVS och ca 24 från UBV). Det kändes allt lite konstigt att fira nyår i knappt 30 graders tropisk värme. Och ändå är det den kallaste perioden just nu. I mars - april lär det bli värre.

Det första jag reagerade på var nog alla ljud. Cikadorna spelar varje kväll och på morgnarna vaknar jag till en konsert anordnad av olika fåglar. Hundar skäller överallt och tupparna gal med jämna mellanrum, även mitt i natten. Andra djur som utmärker sig är korna, som finns mitt inne i Managua och ibland stör trafiken genom att ge sig ut på gator och vägar. Trafiken är inte så stor, men den är enormt farlig. Man kör ofta utan ljus på nätterna och bilarna håller ibland inte riktigt ihop, eftersom bristen på reservdelar är enorm p.g.a. USA:s handelsbojkott. Vägarna är fulla av hål och det gäller att ta det försiktigt i mörkret, eftersom gatorna är dåligt upplysta. Bussarna är oftast överfulla och folk hänger krampaktigt fast i allt som sticker ut utanpå dem. Bensinen är också en bristvara och därför ser man många liftare. Även jag har hunnit med att lifta och blev upplockad efter fem minuter på ett flak till en liten lastbil tillsammans med en hel drös av folk som passade på att hoppa upp när bilen stannade för mig.

Här i Nicaragua handlar man med córdobas. Om man växlar lagligt är en dollar värd 15 000 córdobas, men det finns svarta växelkurser på långt över det dubbla. Det finns inga småmynt utan bara sedlar, de största på 20 000, så det gäller att ha en stor plånbok. En läsk kostar 4 000 och ibland finns det ingen när man är törstig. Dvs. det finns kanske men de är varma och ingen nicaraguan skulle få för sig att dricka en varm läsk. Om man ska ha läsken med sig, får man den upphälld i en plastpåse, eftersom bristen på glasflaskor är enorm.

En annan bristvara är vatten. För att råda bot på det i Managua stänger man helt enkelt av vattnet två dagar i veckan. På andra håll kan det vara värre och man får då åka till en annan by för att tanka upp vatten. Här i Managua är vattnet rent och man kan dricka det direkt ur kranen utan att bli sjuk. Även i León dit jag ska senare är det rent och där finns det gott om vatten.

Här i Managua bor jag på Casa Sueca, som har den krångliga adressen: från Óptica Nicaragüense ett halvt kvarter mot sjön. Detta om man inte har postfack vilket vi har här. En del gator har visserligen namn, men i stället använder man någon känd byggnad som utgångspunkt och räknar kvarteren mot sjön, från sjön, neråt eller uppåt. Neråt är där solen går ner. Ibland är byggnaderna man räknar efter redan historiska minnen och då blir det svårare för den som inte kan Managuas historia.

Jag hoppas ni mår bra allihop och skriver riktigt långa brev till mig.

Kram, Susanne



Nicaraguasidorna Förra brevet Nästa brev Alla brev