Framsidan Innehållssidan Kontakt: ompio57(snabel-a)gmail.com

Senast ändrad 2006.07.18.





Madonna del Soccorso

Min italienska svärmor


Detta är en kärleksförklaring till min italienska svärmor, en kvinna som alltid har ett gott ord att säga om varje människa hon möter, som är urtypen för en djupt troende katolik och som kämpat mot fattigdomen för att ge sina barn ett så bra liv som möjligt. Sällan har hon lämnat sin lilla bergsby söder om Alperna utan tillbringat i stort sett hela sitt snart åttioåriga liv i denna lilla by på knappt 5 000 invånare.

Nonna A kallas hon av sina sju barnbarn. A föddes på 20-talet som en av sju systrar och fick som så många andra landsortsflickor i den tidens Italien gå endast fyra år i skolan. I slutet av 40-talet gifte hon sig med sin Giuseppe och de fick senare sammanlagt fyra barn, varav det yngsta var tre år när maken dog.

A är en liten, krum gumma som jämt och ständigt har ett leende i mungipan och ett illmarigt skratt i ögonvrån. Hennes största idol är påven Johannes Paulus och hon missar sällan hans framträdanden på TV. A känner till mycket om de katolska helgonen och har bilder på dem som hon ibland smyger in under madrasser och i byrålådor för att de ska bringa glädje och lycka åt husets invånare. Varje jul gästar också byns präst hennes hus och går runt inomhus och välsignar bostaden och dess invånare inför den stora högtid som närmar sig. A har också fått uppfört en liten helgonstaty av gips som också den välsignas med jämna mellanrum och även får färska blommor att njuta av.

Ännu är A i farten från bittida till sent med alla de göromål som hon anser nödvändiga att sköta i ett hus. Hon börjar i regel sin dag med att besöka mässan, om inte värken i benen säger ifrån, vilket den börjat göra allt mer på senare år. Därefter följer oftast ett besök i kooperativet för att köpa bröd och prata lite med grannarna för att få reda på de senaste nyheterna om byns invånare. Inget dödsfall eller annan viktig händelse går förbi A:s öron. Åtminstone en gång i veckan besöker A också kyrkogården där hennes ständigt ihågkomne make vilar sedan många år tillbaka.

Det var i A:s hem jag tillbringade det första av de knappt sju år som jag levde i Italien, ett år då jag många gånger var utom mig av ilska och irritation. Ofta hade jag bara en enda tanke i huvudet: att ge mig iväg till Sverige och ge upp det italienska livet. Jag förstod ännu inte italienska eller den speciella dialekt - brianzolo - som man fortfarande pratar i den här lilla byn. Från att ha varit en självständig person som skötte sina sysslor själv, blev jag nu en nästan avgudad svärdotter som inte fick göra mycket mer än att ta hand om det ännu mer avgudade barnbarnet, det enda av manligt kön.

A gjorde (och gör) allt i hemmet: hon lagade mat, bäddade sängar, tvättade all tvätt (även min och min pojkes), städade hela huset. Jag försökte ofta hjälpa till men det gick bara inte, jag gjorde helt enkelt inte på samma sätt som hon var van vid och alltså gjorde hon om allt som jag gjort. Hängde jag tvätt på mitt sätt så var hon där en stund efter och vände tvätten på sitt sätt. Bäddade jag vår säng var hon snart där och bäddade om den på sitt sätt. Till slut gav jag upp, tog pojken i vagnen och gick ut på långa promenader och lärde på så sätt känna byn mycket bättre än många bybor. Och till sist hittade jag ett sätt att möta min svärmor.

På mina promenader hittade jag en dag en övergiven gård i en sluttning på väg ut från byn. Det var i april och flädern som växte runt gården var i full blom. Jag beslöt att plocka blommorna för att göra saft på dem, något jag hade gjort några gånger i Sverige. Det gick bra, saften stod i den svala matkällaren och till slut kunde jag bjuda min svärmor på 'svensk' fläderblomssaft. Den blev populär och jag hade äntligen hittat något jag kunde göra som inte min svärmor kom och ändrade på. Så småningom blev det fler sådana här saker som blev uppskattade av den italienska släkten. Jag kokte marmelad, bakade bröd och kakor, allt mycket uppskattat och saker man oftast inte gör som italiensk husmor.

När vi så fick i ordning vårt eget hus, vägg i vägg med svärmor, krävde jag en spis med elektrisk ugn. Det allra vanligaste är en gasspis, men det hade börjat komma gasspisar med elektriska ugnar och det var en sådan jag ville ha. Att baka i en gasugn går inte så bra. Jag fick som jag ville trots alla varningar om att det skulle kosta en förmögenhet eftersom elströmmen är så mycket dyrare än gasen. Spisen blev en framgång och jag bakade allt vårt bröd själv, småkakor, sockerkakor, kanelbullar, julkakor, pizzan, matbrödet etc. Jag bjöd alltid svärmor att smaka, liksom förstås resten av släkten i omgivningen. Succé! Och elräkningen blev aldrig så stor som man varnat mig för.

Ungefär ett år senare gick min svärmors gamla gasspis sönder och hon var tvungen att skaffa en ny. Det blev en spis med elektrisk ugn! Även min svägerska och min mans mostrar har införskaffat elektriska ugnar i sina spisar! Och de bakar nu med bravur svensk rulltårta, svenska kokostoppar och förstås den italienska pizzan i sina elektriska ugnar.

Vilket kulturutbyte det blev till slut!





Italiensidorna Italienbilder Recept Berlusconi